ro, tills jag genomgått hela det animala riket ända till själen. Genom att oupphörligt rikta min gång inåt, skall jag öppna alla dörrar, som föra till själen och med Guds hjälp slutligen få skåda henne själf“. Boken blef ofullbordad, ehuru den kom ut i tre delar. Dess författare hade ännu mycket att säga i det ämne, han behandlade, och har lämnat efter sig ett stort antal handskrifter, som visa, att han hade ett stort arbete i perspektiv öfver människans hjärna och nervsystem.
År 1744 glider Swedenborg ut ur sin fysiologiska öfvergångsperiod och in i sitt lifs och författareskaps sista, afgörande skede. Det nya, som han redan förut känt inom sig i form af en del egendomliga drömmar och en oemotståndlig längtan efter en andlig värld i människan, ett evighetens rike, där all kroppslighet skall visa sig vara endast en klädnad kring anden, bryter nu fram som en full visshet om denna andliga världs närvaro i naturen som i människan. Hjärnan var det sista föremålet för hans vetenskapliga studier, och sedan han genom en genial ingifvelse, som den store hjärnfysiologen Anders Retzius kallat ett underverk, gjort sina upptäckter inom detta själens organ, återstår intet mer att studera än själen själf, som nu blir allt för Swedenborg. Han får en ny serie drömmar och snärt äfven visioner i vaket tillstånd, hvilka han nerskrifver i en drömbok, som 1859 utgafs af öfverbibliotekarien Klemming. Han lämnar de naturvetenskapliga studierna för att mera odeladt kunna ägna sig åt forskningar i den nya värld, som han efter många år af rastlöst och målmedvetet arbete kommit fram till.
Det återstår, innan vi följa Swedenborg under hans
