ej minst genom att den ofta tolkades mer materialistisk än den var menad. Genom att sinnena teoretiskt erkändes som den enda fasta grunden under kunskapen, följde logiskt, att de sinnliga begären blefvo bestämmande för människans praktiska verksamhet. Den sedliga viljan kunde Locke icke gifva något ryggstöd, då han fann sig föranlåten att nekande besvara frågan om människans fria vilja. Enligt Locke följer viljan vid hvarje sitt beslut känslan af behag och obehag, hvarigenom pliktidén, som måste äga sin grund i viljefriheten, sjunker ner till en simpel lyckoidè. Det goda blir intet annat än det behagliga, och statens enda uppgift blir att främja de enskildes timliga välfärd. Öfver den sinnliga tillvarons förfining genom konst och vetenskap resa sig då inga osinnliga ideal, som kunna gifva lifvet ett evighetsvärde och staten ett öfverindividuellt syfte. Lockes åsikter spredos i försämrad utläggning snart till Frankrike, där Voltaire och upplysningsfilosoferna i allmänhet lånade sin bevisföring af den engelske tänkaren.
Lockes lifsåskådning hade sin viktiga uppgift däri, att den visade nödvändigheten af att gifva det mänskliga själslifvet en empirisk-psykologisk behandling, och hans teorier ha varit af banbrytande betydelse för de fruktbara forskningar, som särskildt i vår tid bedrifvits på detta område. Swedenborg tog under sin vistelse i London starkt intryck af Locke, men hvad som fängslade honom var gifvetvis den vetenskapliga metoden att på den yttre erfarenhetens väg försöka tränga fram till sanningen. Det är samma väg, som Swedenborg följde i sin naturfilosofi, där han genom det yttre ville påvisa det inre, genom materiens rike tränga in i
