emedan vi icke upplefvat de syner, på hvilka han bygger sin tankevärld. Att han ej sagt ett ord, som han ej inspirerat med sin öfvertygelse, det har han på dödsbädden bekräftat, och hela hans lif vittnar om en orubblig trohet mot sig själf. Han är fullt vederhäftig i den saken, hur mycket han än må ha misstagit Sig, när det för honom gällt att förklara hvad han upplefvat som andeskådare. En ytlig kritik ser i hans själslifs egendomliga bildvärld blott en abnormitet, en bekräftelse på den gamla satsen, att snille och galenskap äro tvillingfödda. En djupgående kritik frågar först efter innehållet i hans läror och söker sedan så godt den förmår tolka och kriticera deras egendomliga art och form.
Swedenborgs bäste tolk är Atterbom, som i “Svenska siare och skalder“ trängt djupt in i hans idéer och särskildt gifvit hans vackra erotik en mästerlig sammanfattning. Äfven Bernh. von Beskows karaktäristik i “Minnesbilder“ är mycket förstående och saklig samt försedd med värdefulla hänvisningar till den rika litteraturen om Swedenborg. På svenskt språk finnes i Baretts bok “Himmelen uppenbarad“ den bästa framställningen af Swedenborgs tankar om den osynliga världen, och i “Em. Swedenborg, den andlige Kolumbus“, af en okänd engelsk författare, försvenskad af Johannes Sundblad, möta vi en på grundliga forskningar stödd, fängslande redogörelse för Swedenborgs lif och läror. Dessa författare undvika dock en kritisk granskning. Anders Fryxell har i sina historiska berättelser ägnat frågan en värdefull och intressant undersökning, som dock är försedd med några felaktiga uppgifter och därtill alldeles saknar blick för det egenartade och djupa hos Swedenborg.