I.
Af alla namn, som fylla Sveriges långa medeltid, trängde blott ett utanför Nordens gränser och vann världsrykte. Det var en andeskåderskas. Den heliga Birgitta blef genom sitt egendomliga själslif och sin rena vandel ett af den katolska kristendomens helgon. Berättelserna om hennes syner och uppenbarelser, genomandade af en innerlig religiositet, delades ut som himmelsk manna åt tidens hunger efter tecken och under och stora själar, som kunde tolka deras mening.
Det andra stora utbrottet af svensk mysticism är Emanuel Swedenborg, äfven han världsberyktad hufvudsakligen genom sitt andeskåderi och tillika den ende svensk, som grundat en religiös sekt, hvars geografiska krets famnar världshafven. Men någon helgongloria vann den store svensken aldrig af sin samtid. Han lefde i Lockes och Voltaires tidehvarf, då sanningen mera skulle komma utifrån än inifrån, då själslifvets tecken och under började omformas till psykologi, till en kallt iakttagande vetenskap. Men ingen kunskap pejlar människosjälens hela djup. Den stora gåtan Swedenborg vardt i grunden olöst och är det än i dag.
