Och så tågar skaran in i ett tempel att prisa Gud med böner och lof i oändlighet, men när man hållit på till andra dagen, sofver nästan hela skaran, och resten sitter »gäspande och gäspande». Alla ha blifvit »trötta i anden af ledsnad» och vända sig bort från predikstolen, ropande: »Våra öron bli lomhörda. Sluten predikningarna! Ej ett ord höres mera och blotta ljudet börjar väcka leda». Och så stod församlingen upp, sprängde tempeldörrarna och skyndade bort. När Swedenborg på detta sätt slutfört sin dräpande satir, riktad mot dem hvilka anse kristendomen hufvudsakligen bestå i att gå i kyrkan, låter han änglarna hålla strafftalet till prästerna: »Vi hafva från himmelen sett eder med dessa får, huru I beten dem, beten ända till vansinne. Veten I icke hvad som förstås med Guds förhärligande? Därmed förstås att bära kärlekens frukter, det vill säga att troget, ärligt och träget sköta sin förrättnings verk, ty detta tillhör kärleken till Gud och kärleken till nästan, och detta är samhällets band och dess väl. Härigenom förhärligas Gud och sedan genom gudstjänst på bestämda tider. Hafven I icke läst dessa Herrens ord: I detta förhärligas min Fader att I bären mycken frukt och varden mina lärjungar».
Det utmärkande för Swedenborgs odödlighetstro är dess renhet från alla lägre motiv. Siaren erkänner vidare ingen form för himmelskt lif. Det enda han känner är dess innehåll. Han förkastar rummets och tidens former och ser i det eviga lifvet en viss art af lif på ömse sidor om grafven. Det är Jesu tanke, att »himmelriket är inom eder». När Swedenborg talar om
