96
bannelse och frestare. Allt är gjordt för att visa honom som oskyldig i att vilja äsamka sig blodskuld. Han har af förhållandena tvungits till nödvärnets nödvändighet. Men har han icke själf skapat dessa förhållanden? Eller äro dessa förhållanden skapade af högre ödesmakter, som dessa spöksynsröster förkunna, till hvilka vi längre fram få återkomma? Är det blott som verktyg, som kugghjul i den historiska nödvändighetens maskineri och för att befrämja ett stort ändamål, som Julian skall gå under. Att vilja är att »få lof att vilja», att »måtte ville», säga dessa röster. När Julian intalar sig, att hans uppror är en god gärning, gjord för det stora rikets frälsning, har han imellertid aldrig den rätta öfvertygelsen. Han går omkring spörsmålet, om han är mannen. Det finnes tillfällen, säger han, då orätt blir rätt. Hela hans viljestyrka är dock blott ett klyftigheternas och spetsfundigheternas spegelfäkteri. Utifrån tar han alltid makten att handla. Just detta bevisar diktaren så ypperligt genom hans böjelse att anlita teckentyderi och spådomskonst för att veta, hvilken kurs han skall styra. Han, liksom Skule, är förföljd af det aggande tviflet. Antingen olyckan eller lyckliga omständigheter ge honom ögonblicklig kraft, då handlar han, då blir han tillfälligt stor. En rik natur men utan sammanhangets styrka, hufvudet högre än Per Gynt, men delande hans svaghet, i saknad af inre kraftpunkt och medelpunkt. Det är Julian. Därför att hans inre är i ett ständigt sjudande uppror af sins emellan motsatta och kämpande begär, blir det yttre — järtecknen — honom så viktigt, han är vidskepelsens slaf, han är den sträng, på hvilken alla melodier kunna spelas, blott en kraftig hand griper i sträng-
