lägga vittnesbörd om dels, huru ofta han låter den egoistiske, själfsvåldige trotsaren falla på sin gärning, dels huru ofta han låter en människa lyckas att »acklimatisera» sig, som han säger i »Frun fra havet», eller hur han framdrager bedröfliga exempel på vildsinnet, när man icke kan »foga sig» som Hedda Gabler eller Borkman. Men han släpper därför icke individens heliga rätt att bryta den döda lagens formel, det förkväfvande förhållandets boja, när individen är en myndig, utvecklad person, hvars skäl för sitt handlingssätt äro själfklara. Det är sannt, att denna rätt till lagbrott kan hvilken idiot eller vällusting som hälst rent formellt åberopa, tack vare dessa exempel, genom att säga; hvarför får han och icke jag? men han bedrar ingen och minst sig själf. Och framför allt blir en humbugsmakare icke trodd på sitt ord, om de rätt myndiga personligheternas antal i ett samhälle tillväxer, de, som förbinda känslan af frihet med känslan af ansvar: frihet under ansvar är också Ibsens valspråk. Därför är Ibsens första och sista ord: bort med de fullvuxna barnen, bort med de osjälfständiga karaktärerna, fram med de äkta männen och kvinnorna, adelsmänniskorna, och då kan vågspelet tryggt göras att säga: den döda allmänna regeln är en god allmän ram för handlingssättet, men det finns ögonblick och förhållanden, då det är ej blott min rätt men min plikt att säga: här och nu duger den ej för mig.
Följaktligen blir då lydnadens döda lagbud som oeftergifligt band på en skara omyndiga undersåter just den största faran och källan till de största olyckorna, en slags säkerhet för de maktägande, som vilja missbruka sin makt, att löpa linan ut i trygg och obestridd besittning
