124
bär den kritiske mästarens prägel, likasom hans studier öfver den norske diktaren i allmänhet stå i Ibsengranskningens främsta led, har ypperligt karaktäriserat stycket som »i samma andedrag en sträng räfst och en öm suck», betecknat det som »de afsigkomnes sorgespel» och angifvit karaktären af dess sorglighet genom ordet »eländet att vara f. d. herrskap», ett elände, som åtminstone får anses bära en del af skulden, att Hjalmar Ekdal är till den grad vilse i lifvet, som han är.
Hvilket är då det skimmer af försoning, som diktaren icke genom bestämda ljuspunkter men likasom glimtvis strött i detta mörker, så att stycket, om det spelas rätt, alls icke skall verka nattsvart men delvis befriande? Detta ljus kommer däraf, att detta hem verkligen icke är utan hemlif, det är med sin besynnerliga och slamsiga på-nådertillvaro på gränsen mellan två världar, »bättre» och »sämre» folk, rätt hemtrefligt, det finns en viss lycka där, och denna lycka verkar just så vederkvickande, därför att den kan finnas kvar i detta hem trots allt — det är lyckan, när två äkta makar äga hvarandra och arbeta för hvarandra. Om icke Hjalmar är det, så tror han åtminstone, att han är »familjeförsörjaren», det betyder, att han åtminstone ville vara det, och Gina låter honom gärna tro det och skräfla om »uppfinningen» — han är ju i alla fall så fin och förnäm i hennes ögon. »Och», säger Robinson, »denna oefterrättliga värld gör i all sin svaghet och oförbehållsamma framställning ett hjärtligt intryck, ett slags intryck af hem». Att diktaren har full medvetenhet af denna sida af saken, af något vackert barnsligt trots all förkommenheten, visar bl. a. Gregers ord till ironikern Relling, när denne om den gamle urspårade