126
den torra formelträldomen, en dogmatism, som gör en lefvande sanning till en död regel, som tillämpas på alla förhållanden. Och fast Gregers har mycket af narr, har han ännu mera af ärlig hjälpare och älskvärd människa. Han är »en tafatt ängel» för att än en gång citera Robinson — just mannen med barnasinne, som därför icke verkar enbart nedslående, äfven när han dummar sig som värst.
Ett sådant oting Hjalmar Ekdals äktenskap än är, har det dock den väsentliga betingelsen för personlig lycka för just dessa människor: sammanslagningen af tvänne viljor i gemensam sträfvan och sammanslagningen af tvänne känslor i gemensam känsla d. v. s. en förening af tvänne människor, som låter hvardera individen känna en mångdubbling af den svaga människokraften, en fördubbling af förmågan att njuta och glädjas genom reflexverkan af en annans sympati. I en följd af växlande småtaflor alltifrån sina första ungdomspjäser ända ned till sin sista pjäs har Ibsen låtit kärlekens förbund spela en enastående roll i människolifvet af hopp, som ej svikes, glädje, som är större än väntan förespeglat, ett mysterium, som verkligen skänker den svaga människan känslan af svindlande lycksalighet. Från den jublande tacksamheten hos Brand, där han beskrifver Agnes kärlek som sagolandet, som lättat hans sorger och gjort honom rik från fattig, ända ned till Rubeks kärleksextas har Ibsen i hvarje stycke haft någon liten passage, som utvisat att han ansett, att detta varit människolyckans fasta punkt, att om det fanns något af himmel på jorden, något af förklarad mänsklighet, så var det här. Och af den orsaken att Gregers, om också i oförstånd, söker »dräpa», hvad
