138
huld och skydd, bildar sig lätt ett laglöshetens ideal. Allt sådant som familjeband, kära vanor, hänsynsfullhet och fördragsamhet mot andra ter sig för henne som blott fördomar. Hon blir nihilisttypen — i abstrakt bemärkelse ett slags mänskligt sprängstoff. Hvarhälst hon kommer, verkar hon upplösande. Hon spelar sin sak mot all den sega kotteri- och skråandan, familjeafguderiet med dess unkna hemvanor, slutna dörrar för hvar och en, som inte är vederbörligen presenterad. Men denna människa är farligare än så. En sådan hungrig individ, som så länge har gått miste om lifvets goda, kastar sig girigt öfver hvarje möjlighet att få lifslyckan, skulle hon därmed än trampa sed, lag, rättskänsla under fötterna. Medlidandet är en farlig svaghet, nu gäller det att dra sin vinst, eröfra sin andel i lifvets lyckokapital. Hvad det finns otaligt många, som just inom vårt moderna samhälle känna samma obändiga lifslust och samma samvetslösa begär som Rebekka, med en viss känsla af frihetsglädje öfver att just vara så obundna, stå likasom utom samhällsbanden, »på andra sidan om godt och ondt», som Nietzsche säger. Rebekka bekänner, att hon har känt en viss lycka, en viss styrka att stå så där utom, fribytarens glada styrka, rånarens patos, barbarismens vikingalynne att göra strandhugg, hvar det kan falla sig. Hon har ingen tacksamhet, därför tycker hon, att hon kan tillåta sig själf allt. Hennes far är hennes förförare — en ohygglig historia, som blott antydes men tillräckligt tydligt för den, som läser stycket — hennes familj från Finnmarken har alltid stått bland de proletärer, som fint folk gått ur vägen för. Det relationslösa har alstrat den nihilistiska
