Hoppa till innehållet

Sida:Lindgren Henrik Ibsen 1903.djvu/144

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

140

Slutet är så fullkomligt poetiskt logiskt och riktigt, så att man vid styckets åskådande, om man är stämningsmänniska, glömt verkligheten för den stora poesifyllda lyftningen. Men denna berusning är blott ögonblicklig. Mæterlinck har rätt till sådant men knappast Ibsen. Han gör oss med sin ytterligt finkänsliga realism granntyckta mot sina egna snedsprång inom fantastikens områden.

Emellertid har stycket en social bihandling, bredvid de bägge handlande hufvudfigurernas, och åt denna miljö har diktaren ägnat ett intresse, som gjorde den förtjänt af ett vidlyftigare omnämnande än det vi här kunna ägna den. Det är en politisk satir, som utspelas bredvid familjetragedin. Rosmer är, som redan nämnts, besluten att bli uppfostraren af adelsmänniskor, men han stöter därvid på oöfvervinneliga svårigheter. Han rår icke på råheten — han är för fin. Och med ett naivt barns gränslösa älskvärdhet, bekänner han det själf, att han har lagt ned vapnen, och att vännen rektorn har öfvertygat honom, att han är för svag.

Den konflikt mellan samvete och samvetslöshet, som utspelas hos Rebekka, är en enstaka individs kamp. Men Ibsen gör en paralellism mellan detta samvetsömma och detta brutala i sin teckning af det politiska lifvet. Där går Rosmer under, där bli proletärerna de segrande. Det finns samma slags proletarism här, som inom privatlifvet. Äfven här finns det hemfrid eller fribrytarlif, och de fredlösa existenserna, som blott göra propaganda för det opportuna, taga i allmänhet ledningen. Att kallt och elegant icke dra sig för att ljuga är en synnerligen stark position, som den samvetslöse partigängaren kan taga mot sin motståndare. Här