144
förklaringen på styckets gåta förr än alldeles vid slutet. Så småningom lyftes här en efter annan flikarna på den slöja, som döljer denna gåta.
Ellida Wangel är »frun från hafvet». Ellida har under sin barndom och ungdom vuxit vildt där ute på fyrbåken, med sin far fyrvaktaren och en mor, som varit vansinnig. Hon är, liksom Rebekka Vest i Rosmersholm, ett af dessa af vinden kringdrifna frön, utkastadt för alla vindar. Hvar skall hon hamna? — skall hon kunna fästa rot? — hela stycket har till grundtanke, om hon skall kunna få fast jordmån — om hon, som Ballested säger, skall kunna »acklimatisera» sig. Och det är just detta, som lyckas för Ellida. Hon lyckas genom ett viljebeslut att »acklimatisera sig», att reformera sig, stycket är som en pendantmålning till »Dockhemmets» upprorsmakerska, och det efterföljes af »Hedda Gabler», hvars naturell äger samma vilda frihetsbegär och som går under i dess malström. Men om nu Ibsen här har framställt, hur en människa kan acklimatisera sig, hur sker det? Om blott icke uttrycket missförstodes och förtolkades, skulle man vilja kalla det, att Ellida lärt sig att älska sin man utan att själf veta det. Läkaren, doktor Wangel, fick se den unga vackra flickan där ute vid fyrbåken, han tog henne till hälften på röfvarvis, friade och fick ja. Ellida »tog honom» af ren egoistisk önskan att bli försörjd. Nu sitter hon i hans hem tillsammans med de två döttrarna från hans föregående äktenskap, och den unga styfmodern blir allt mer och mer främmande ej blott för hemmet och för döttrarna, men för maken. Äktenskapet är ej längre något äktenskap — hennes tankar och drömmar vandra på andra vägar, som
