150
själsgemenskap. Det är i synnernet Ibsen, som gått i spetsen för denna ideströmning, men låt oss nu, så godt vi kunna, värna detta ord om själsgemenskap eller själsäktenskap. Det är viktigt, att det icke upprepas så ofta, att man icke längre orkar höra det, viktigt, att det icke läspas med sentimentalt tonfall, och kanske allra viktigast, att det icke besludlas af rått skämt, som om det vore ett hyperidealistiskt ord. Det är ett af mänsklighetens vackraste ord, därför att det gömmer på en så stor skatt af rik lifslycka, därför bör det hvarken utslitas eller hädas.
Från författarsynpunkt torde »Frun från hafvet» böra betraktas som Ibsens författarsynd. Det spökaktiga är på scenen alltid farligt att återgifva, och här är denne näcken, som skall fascinera Ellida, så nära det rent spöklikas gräns, att han öfverspringer det möjligas råmärken. Ibsen har likasom alla världens borna dramaturger förkärleken för det mystiska. Ganska ursäktlig är också denna förkärlek, då han är en mästare i att ge oss skrämselstämningen af dunkel fasa, men det bör dock icke fördöljas, att den svaga punkten i hans författarskap ligger här, och att just hans ålderdomsdramer, med hvilka vi redan börjat sysselsätta oss i och med »Frun från Hafvet», som utgafs 1888, starkt skatta åt ett element, som jag, i brist på bättre namn, ville kalla det vidskepliga. Vi finna utan tvifvel häri en naturellegendomlighet hos Ibsen, kanske stående i samband med ett drag i det norska lynnet, denna »framsynthet», det visionära, som Lie och Björnson skildrat som tillhörande det norska folket uppe i den höga norden och som är alstradt af de vidunderliga naturscenerierna, fjärr-
