158
leksrus, och när detta icke lyckas, hotar hon och rasar. Eyolf är hennes rival. Hellre än att han skulle stå emellan dem, måtte han då hellre aldrig ha blifvit född. Hon kan ej dela.
Det praktiska lifvets man är ingeniören Borghejm, som går i friarärenden till Asta, han är en lifskraftig ung man, som tror, att lifvets svårigheter kunna brottas och lekas bort. Han får sitt nej af Asta, efter hvad man kan ana, på en promenad, men han är en olycklig älskare, som ej vill bli slagen.
Stycket får sin gripande tragik, då lille Eyolf drunknar. Vid bryggan nere vid fjorden har han tumlat ut, medan råttjungfrun rodde bort, och ingen af de duktiga trasiga barfotaungarna, som kunna simma, har räckt honom en hjälpsam hånd. Blott den lilla kryckan flyter därute på vattnet. Skrik och tumult därutifrån väcka Allmers och hans fru. Skräckslagen förtviflan hos dem bägge. Lille Eyolf är blott ett minne nu.
Andra akten visar oss lif och sorg i sin förfärliga motsats. Allmers sitter i dof förtviflan och ser utåt fjorden. Hvad är lifvet, när döden finns, — döden, som, dumt och obarmhärtigt, afklipper före mognad och fruktsättning. Hvad är lifvets mening, när slumpen, tillfälligheten, har rätt att gripa in på detta sätt? Hvad finns det för möjlighet att lefva med detta minne, som evigt förebrår? Hvad är lifvet utan mål? Och lifvet med en sådan oläklig sorg, kan det lefvas? Lefver man, när man lefver utan hopp, utan möjlighet att godtgöra? Och är icke otröstligheten en plikt, vore det icke ett förräderi att försöka glömma?
Hvad är det för ett gäckeri i allt detta outgrundliga? Lifvet med evig förtviflan öfver ett irreparabelt.
