energi, som kan höja geniet oändligt öfver den vanliga människonivån och ge oss illusionen af, att detta är un être à part. Dessutom vet Ibsen, att samhälle och individ höra i stort sedt samman. Att hoppas något af ett slags egendomsfolk af utvalda andar, skapade efter typen af Nietzsches öfvermänniska, är den renaste utopi, och just hans studier af genierna och de stora männen äga något af detta satiriska svårmod, som gör honom så stor, så sträng mot all modgalenskap, om fördomen också skulle kunna vara till fördel för honom själf. Och om någon borde kunna dra fördel af genikulten som teori, vore det förvisso han; också har aldrig hans dikt klingat så pessimistisk som i dessa dramer, där han tecknat den storslagna fantasimänniskan i hennes egoism. Det är nästan som om han själf i och med detta hade öfvervunnit illusionens sista stadium och hållit domedag, måhända icke blott öfver de store männen, men också öfver sig själf. Han har ju sagt, likasom Goethe, att han aldrig skildrat annat än genomlefvelser, fast i indirekt form, han har aldrig satt sig själf i scen, men likväl har han alltid behandlat material ur sitt eget själslif. Tydligt har han visat oss i dessa tre typer: Solness, Borkman och Rubek, att genierna ofta äro abnorma varelser, med en irritabilitet, som gör dem till allt annat än mönstervarelser. Geniet är oftast en produkt, där öfverutvecklingen af vissa egenskaper medför förkrympningen af andra. Öfverskott på visst håll framkallar brist på ett annat.
Solness torde vara intressantast som karaktärssammansättning, ty han har bredvid illusionen af det egna jagets betydelse en skuggrädsla för sin egen själfsäkerhet. Bredvid själfförtroendet känner han en sjuklig
