164
alltid varit kär för Ibsen, men den diskretion, med hvilken han hittills begagnat detta medel, har han i detta stycke ej velat iaktta. Om det redan ligger något kanske forceradt i, att den begynnande realistiska åskådningen hos Solness skall symboliseras däraf, att han lämnar sina kyrkobyggnader och i gudstron ser en utlefvad föreställning, så är det ju dock icke omöjligt att tänka sig omslaget så, att de jordiska intressena, up-to-day-intressena, uttrycka sig hos honom med önskan att bygga människoboningar. Men slutscenen, där tvåfalden i hans natur skall försinnligas med, att han klättrat uppför nybyggnadens torn och störtar ned, är ett bildspråk af det slag, som jag åtminstone vill kalla icke modärnt men snarare gammalmodigt, om också hela Jung-Deutschland betraktar sådant som »abstracteurernas quintessens». Däremot är Solness betagenhet i Hilda ett drag gripet ur lifvet. Sådana förhållanden till unga kvinnor hos det åldrande geniet, som ej längre vill erkänna den ålder, som dopattesten antyder, äro mycket vanliga, hänvisa på deras önskan att gå utöfver människonaturens gränser, och förkunna de stora männens mänskliga svaghet att bli koketta och behagsjuka. Så är också hustruns ömma rädsla för denna själ, som växer ur hennes händer, ett ypperligt funnet motiv. Hilde, som vill sätta en aln till hans längd, och Kaja Fosli, som är hans beundrarinna till den grad, att han får förtrycka henne, bägge äro gestalter, som antyda den eldatmosfär, i hvilken geniet lefver, och hur den store mannen nödvändigtvis blir ensam, då han alltid skall gå främst och visa vägen, dock oafbrutet påverkad af impulser, som vilja rycka honom än hit, än dit.
Det har påpekats, att inspirationen till byggmästar
