178
städerna, München, Dresden, slutligen också Berlin, blef han en af dessa få utvalda, som eröfra sig en kult, något liknande den, som omfattade Italiens renässansskalder eller renässanskonstnärer. När han mediterade på sin bierkneipe i München, blef han snart af denna stads muntra konstnärslag känd och respekterad. Ett slags gladt förstående diktarfrid spridde sig omkring honom, när namnet Ibsen nämndes. Och när han återvände hem till Norge, blef denna entusiastiska stämning nästan gripande i sitt varsamma behandlingssätt af den store landsflyktingen. Den bortfarne sonen, som återvändt och därute i främmande land vuxit sig stor, blef bortskämd, moderlandets modershjärta hade vaknat. Man respekterar hans vanor: ville han ensam förfoga öfver det största hotellets största sal ett par timmar — ja, naturligtvis — det var ju Ibsen — salen blef tom. Man känner till hans promenader, man vet hans promenadtimmar, man vårdar honom med en ömhet, som har något rörande.
Byggmästar Solness fruktade, att ungdomen, när han blef gammal, skulle säga åt den berömde arkitekten: gif plats, gif rum. Han bekänner, när någon säger åt honom, att han haft en sällspord lycka, att just detta är, hvad han fasar för, ty, utropar han, detta kan icke fortgå så. Hans sol måste gå i nedan, bakslaget måste komma. Uttrycker detta något af Ibsens egen känsla af fruktan att öfverlefva sig själf, torde denna fruktan numera kunna anses vara obehöflig. När Echegaray upptar Ibsenska motiv eller när Hauptmann gör det — att die versunkene Glocke af 1896 har rönt sin egentliga påverkan af Byggmästar Solness, skall icke vara godt att neka — eller när Mæterlinck i Aglavaine et Sé-