180
varit just det allra allvarsammaste. Lifvet i dess brokiga spel visar oss oftast misstag och tillnärmanden, som man kanske bör se mera från den humoristiska sidan än alltför högtidligt, men konsten skall visa det, som ligger under lifvet, det, som ligger framom det närvarande. Ibsen har alltid eftersträfvat detta.
Ibsens egen diktargestalt står sträng, hög och allvarlig med detta ansvar, denna oböjliga ideala fordran, på sina fast slutna läppar. Världssmärta i annan betydelse än den vanliga Byroniska, pessimistiska, Schopenhauerska, tecknar hans drag. Denna världssmärta är de israelitiska profeternas sorg öfver en fallen mänsklighet, en disharmonisk värld. Kunde allmän lycka köpas med allmän förnedring, önskar han den icke. Vore det också möjligt att aflysa all smärta genom oheliga fröjders tummel och glömska — han ville det icke. Hans världssmärta ligger djupare än att söka botemedlet i den frivola glädjen, eller den egoistiska belåtenheten. Det är därför han påminner om de gamla hebreiska siarne med deras djupa allvarsord. De tuktade folkens och individernas synder med ofta förfärliga ord: han gör det ock. De gåfvo taflor af milda gestalter af förlåtelse, huldhet och själfuppoffring, de rättfärdiga, världens salt, dessa rena, inför hvilka allt är rent: han gör det ock. Kampen för en kommande världsharmoni har märkt Ibsensdikten med detta allvarsdrag af siare, som berättigar att vid hans diktning häfta ordet lifskamp.
——✢——
