22
lorden, som är fartygets chef, och det är lorden och hans lady och deras lilla dotter, som äro med. I de sista ögonblickens nöd är dock moderns förtviflan öfver barnet nog för Terje Vigens hämnd, och han räddar dem. Och till svar på deras tacksägelser säger han så här:
”nej, den, som frelste, da værst det kneb, det var nok den lille der!” — — —
Det är icke lätt att bortförklara sympatin, vekheten, hos den, som skrifver sådant. Och hvad tron beträffar, har icke Nora i Dockhemmet tro? Och Stockman och Rosmer sedan, om de också misslyckas, — älska de icke sina medmänniskor, och är det diktarens mening, att detta är en dumhet? Visst icke. I sin ypperliga analys af Ibsen har Brandes gjort sig skyldig till en egendomlig inkonsekvens. Han framhåller alldeles förträffligt, att Ibsen alls icke är pessimist af Hartmanns skola, att han tror på möjligheten af lycka, men dock vill han förklara honom vara den ensamme mannen, som älskar att vara alldeles fristående, individualisten, som ej vill gå i ok med någon eller några, ironikern, som älskar att bryta ned och som vill förakta. »Misstänksamheten är hans sånggudinna», han är det hemskas skald.
“Ibsen känner sig icke som barn af ett folk, som del af ett helt, som anförare för en grupp, som medlem af ett samhälle; han känner sig uteslutande som genialisk individ, och det enda, han egentligen tror på, och respekterar, är personligheten.”[1]
Emot detta, att han blott är och vill vara en genialisk individ, kan man dock sätta ett uttalande af honom själf, anfördt i fjärde delen af Gyldendalska upplagan
- ↑ Björnson och Ibsen. Två karaktäristiker af Georg Brandes, sida 95 (Albert Bonnier).
