49
den spådomen slog, som man vet, in. Är den svärmiska kärleken alltid en sådan förgänglig konungakrona, en midsommarnattsdröm, som viker för dagsljusets klara verklighet eller, som det säges i dikten, en segeltur, där man väl sätter skutan på grund men ändå bekänner: »Hvad det dock var härligt att segla».
Stycket förefaller mig som ett lyriskt utbrott af den unge diktaren, hvilket han omsatt i dramatisk form, han är ännu den diskussionslystne, disputationslystne studentnaturen, som älskar att förbluffa med paradoxer. Ibland verkar stycket nära nog som akademisk disputation med första, andra och tredje opponent: diktaren själf är delad mellan tvenne stämningar, den antisociala, som hatar kälkborgerligheten, och som han skall uttrycka ännu mycket kraftigare i Brand, för denna är här Falk målsmannen, medan diktarens andra stämning representeras af Guldstad, en stämning, som han skall uttrycka ännu vida kraftigare framdeles i Per Gynt, motviljan mot fantasihjälten, ordhjälten, som bygger upp luftslott och bor i drömda fepalatser och värmer sig vid sprakande fantasilusteldar, och författaren vet icke själf riktigt, hvart kosan bär, men han seglar själf för nöjet att segla.
⁎
Med »Kungsämnena» eller »Tronarfvingarna», som
stycket också kallas i våra öfversättningar, har Ibsen
nått fram till en mäktig idé, en klar tanke, som likt en
kungsåder sedan genomgår hans diktning, en kungstanke
för honom själf, kunde man säga. Stycket skrefs
på två månader år 1863, men hade planlagts sedan
