annan rad en kvickhet, ett epigram, där udden riktas mot gängse åsikter eller af vanan helgade samhällsvanor och allmänt brukliga talesätt. Mot den gamla kulten af de stora minnena riktas ord, sådana som dessa:
en Goliath till farfarsfar.
Hvad staten ser i religionen, en världsmannamoral, utvecklas i prostens tal sålunda:
den makt, som bäst förädlar tonen.“
Och huru satiriseras ej fogden, en på sitt sätt välvillig och präktig karl, som efter bästa förstånd verkar för det allmänna bästa, men inom vissa gränser förstås. I de stora samhällena, menar han, kan man ju tala »med resonans», som det på ett ställe i dikten heter, men det går icke i de små förhållandena, och fogden förmanar Brand att låta udda vara jämt och låta bli att taga saken så där allmänmänskligt och utmanande:
men alltid inom mitt distrikt.“
För hvart gisselslag, som diktaren slår, är det som om något af en storm hven kring pisksnärten. Versens malmfulla pansar sluter sig kring hvarje påstående, skyddande tanken och likasom förevigande den. Allt är, säger Brand, fångadt i kärleken till det egna jaget, i kärleken till matfatet eller till äran. Religionen betyder numera blott ett stafvande på Fader vårs fjärde bön, och hvad vill man se hos Gud — jo, en Gud som ser genom fingrarna, en skröplig åldring »med kalott och måne». Man ropar på det humana, men Gud var icke human mot Kristus, när han bad: »tag denna kalken ifrån mig». Och genom att slå af på fordringarna
