knuffad. Han skall bli historieforskare — han skall njuta af hjältarnas martyrskap, men väl att märka — blott som äskådare! Det går icke riktigt efter hans beräkning. Han får det obehagligt på dårhuset, där viljan till det galna förmält sig med den galna fantasin, och nu hamnar då Per Gynt inför detta högst besvärande spörsmål, om han själf har »gått omkring», gätt »udenom» eller »tvärs igenom».
När Böjgen uppträder som fienden från trollens värld, mot hvilken Per Gynt kämpar, framställes han som en seg, klibbig, dimma, hvilken Per Gynt icke kan få fast i, och som han tillropar att hålla stånd. Men Böjgen svarar, att han vet bättre, det är just det sega, det undvikande, det dimmiga hos honom, som gör hans styrka. »Slå ifrån dig», ropar Per Gynt. »Böjgen är icke galen», svarar han. »Den store Bøjgen vinder alting med lempe.» Vi skola se, att i de följande samhällsdramerna den store Böjgen återkommer men nu realistiskt, som samhällslifvets långsamt tämjande makt, när det lägger sitt mjuka öfvertalningsok på individen i form af de flestes klokhetsmening. När individen så småningom afvärjer en ädel impuls, för att det icke är öfverensstämmende med gammalt bruk och böjer sig för opinionens milda våld, då är Böjgen, om också i andra former, framme. Det passiva motståndet, en smula hån öfver omogenheten, litet förtal i nödfall, ett vänligt utsvältningssystem mot fantasten eller blott ett allmänt tissel och tassel, som icke kan gendrifvas, ett allmänt fingerpekande, det är ju Böjgens gamla krigskonst: »Den store Böjgen vinner allting med lämpor.» Han aktar sig väl att taga kragtag — så dum är han inte.
