90
punkten för sitt görande och låtande är äfven i detta stycke liksom i »De unges förbund» det samhällsonda, som förföljes, detta blir grunden till de tragiska förvecklingarna och karaktärsförsämringen hos styckets hufvudperson. Han låter sig dragas ned af de yttre förhållandena och drifves af dessa att ljuga sig fri från hotande faror. Och det småningom skeende syndafallet hos Bernick blir allt djupare. Han sviker sin fästmö, han ljuger på sin svåger ett brott, allt för att rädda sin fars fallfärdiga firma. Men han är allt annat än en förhärdad syndare, hvilken med välbehag är hård och samvetslös. Hans dåliga handlingar tyckas honom nästan påtvingade af de yttre förhållandena. Man ser honom spjärna emot liksom villebrådet i fällan, och han har icke makten att äfven med rifvet skinn göra sig lös. Och slutligen gör han sig skyldig till ett brott genom att låta det sjöodugliga skeppet afsegla, hvars skeppsbrott skulle låta honom bli kvitt svågern Johan, det besvärliga vittnet till hans ungdoms synder. Men då, när den dödsfara, i hvilken han störtat en annan, hotar att öfvergå hans egen son, som rymt hemifrån för att medfölja fartyget, då inträffar en andlig kris hos honom, som ställer honom inför samvetets spegel så som aldrig förr. Han blir slutligen medveten om det ohyggliga i att, som Stockmann på sitt drastiska språk uttrycker det, behöfva »spotta sig själf i ansiktet». Och när han slutligen får veta först, att sonen räddats, sedan att skeppets afsegling i sista stund förhindrats, har hans samvete genomgått en andlig tvagningsprocess genom dessa ögonblicks erfarenheter af lidande intill döden och oförtjänt lycka, en process, som gjort honom till
