94
hedniska fantasi, hvilken ännu begär tecken och under. Julian är nyomvänd, men han har druckit djupt ur den nyplatonska symbolistiska filosofins visdomsbrunnar. Kraftlöst svajar rodret för statstyret i den styrandes hand: Konstanzios är ett rof för stämningar och feberfantasier, ett rof för misstänksamhet och barnsliga raserianfall, omväxlande med ömhetsutbrott, en af maktens spökrädsla pinad själ. De, som stå honom närmast, äro icke säkra för sina lif. Hans kusin Gallos’ familj har han låtit mörda. Gallos halfbror är Julian, och bägge frukta de Konstanzios’ därhusmässiga härskarnycker. I praktfull nattlig glans upprullas det romeska rikets kaos i den skildring af påsknatten i Konstantinopel, som öppnar stycket. Påsknattståget, kejsartåget, kejsarens motsägande befallningar, de kristnas och hedningarnas slagsmål vid kyrkan, modlösheten hos Julian, som fruktar smygande faror, allt gör målningen hemsk och aningsfull. Tidsstämningen accentueras än mera genom Julians möte med Agathon, ungdomsvännen, äfven han en lekboll för ett sjukt sinnes anfäktelser och Julians bekännelser, att hans hjärtas syndiga lust drar honom tillbaka till retorikens syndiga konst, som den ryktbare Libanios här nu utöfvar. Och denne bedårande vältalare träffar Julian. Han öfverger Konstantinopel för att uppsöka Athen, där han ånyo blir half hedning.
Allt tyckes sammansvärja sig mot Julian för att locka honom den farliga vägen utför, mot makten genom ett brott. Först höjes Gallos af kejsaren till Cæsar, sedan mördas han af honom, och Julian utkoras af hans halfbrors mördare till tronföljare och beordras att föra kriget mot alemannerna. Antar han detta ly-
