en hwar af dem skulle wara Croesus, til dess Solon blef framförd til honom sjelf, som hel och hållen war klädd i en skrud, som innefattade alt hwad af ädla stenar, af färgor på kläder, af arbetadt guld kunde anses prunkande, förträffeligt och wäckande förundran, för at derigenom afgifwa en den herrligaste och präktigaste syn.
Men när Solon wid åsynen häraf hwarken lät märka eller talte något sådant, som Croesus wäntat, utan för de tänkande uppenbart wisade, det han föraktade en slik fåfänga, såsom småsaker, så lät Croesus föra Solon at bese sina skatter och öfriga dyrbara saker. Men Solon war icke i behof af detta, utan ådagalade tilräckeligen sina tänkesätt genom sina seder.
När Solon sedt altsammans och återfördes fram för Croesus. frågade han: om Solon sedt någon människa lyckligare är Croesus? Men då Solon sade, at han känt en fin Medborgare (i Athen) Tellus, och berättade at han warit en braf man och lämnat efter sig wälartade barn, ägt alt hwad han behöfde under sin lefnad och slutat den ärefullt, under det han tappert stridde för sit Fädernesland, då höll Croesus Solon för en besynnerlig och ganska enfaldig människa, som icke mätte lycksaligheten efter myckenheten af guld och Silfwer, utan efter en ringa och enfaldig lefnad, och satte mera wärde på en mans död, än en så stor makt och sådant wälde. Dock frågade han Solon andra resan, om han efter Tellus kände någon annan lyckeligare? Solon swarade, at han kände Cleobis och Biton, 2:ne Bröder som synnerligen älskade hwarannan och
