eller människan wore, som han allena uti denna sin wådeliga belägenhet anropade? Croesus förteg intet utan sade, at den war en ibland Grekelands wisa män som jag efterskickade, icke i afsikt at höra något af hans wishet, eller at lära något, som jag kunde behöfwa, utan at han skulle wara en åskådare och witne til den lycksalighet, som det warit mig mera känbart at mista, än lätt at förwärfwa. Denna lycksalighet bestod då den egdes i ord och inbillning, och hännes omskifte har i sjelfwa werket tilskyndat mig de swåraste och förskräckligaste olyckor. Den mannen förutsåg af mitt förra tilstånd mitt nu iråkade fall, och bad mig se på min ändalyckt, men icke trotsigt högmodas öfwer osäkra uträkningar.
När detta blef berättadt för Cyrus, såg han klokare än Croesus, det Solons tal riktigt inträffat wid denna händelse, och släppte icke allenast Croesus på fri fot, utan hedrade honom ock så länge han lefde. Solon skördade häraf den äran, at med et tal hafwa räddat den ena Konungens lif, och tillika gifwit den andra Konungen god lärdom.
Om sällsam Spis hos åtskillige Folkslag.
Asiatiske Folkslag gifwas, som äta Hästkött, och finna det wälsmakligt och födande. Wåra Förfäder, de gamle Celterne, skola ock hafwa ätit det samma. Det måtte åtminstone wara lika så hälsosamt som Oxkött. Hwarföre hafwe wi således afsky för detta köttet? Är intet en häst ibland de wanligaste djuren, som
