Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/155

Af sorgemolnet gömmas bårt. - - -
Hwi är då nöjets tid så kårt? -
Hwi skulle jag den tjusning smaka,
Som upfylt har min hela själ,
Då olycks-stormen straxt skal skaka
Mit lugn, min sällhet och mit wäl? - -
När ömt jag dig til hjertat trycker,
Då grymma Ödet mig bårtrycker,
Ur dina armar sliter mig - -
Jag dignar magtlös i dit sköte - - -
Ack, om jag där min lefnad slöte!
Så wore jag wisst lyckelig.

Men - af din ömhet snart jag wäckes -
Ack wällust! - flätad i din famn - -
Du häftigt ropar mig wid namn
Och kärleken af gråt ej släckes.
Uppå din mun framstaplar jag
Et Ack, - som själens inre rörer,
Som uti ljuf hänryckning förer,
Som gifwer ömhet nytt behag -
Men - - bistra Ödet hjertat sårar -
Det wittnar nog min qwafda röst,
Som dränkt är uti dessa tårar,
Som störta ned uppå dit bröst. - -
Min Zephis! - fins då ingen tröst?
Ack nej, - förgäfwes jag den söker -
På jorden den ej gifwas lär.
Min fråga ser jag endast öker
Det qwal, den oro, som dig tär.
Ack, öma Zephis, Älskarinna!
Hwarandra wi ej skola finna:
Wår sorg ju obeskriflig är? -

Nu Sommarn med sin sköna pragt
Ifrån oss redan börjat hasta,