Betraktom wi et Folk, som länge warit af
hela Europa beundrade, deras seder och
lefnadssätt af flere Nationer antagne, kunna wi nu ej
annat än med afsky wända ögonen ifrån dem.
Fräcke nog at störta den Allsmägtigas Altare,
har äfwen den rättrådige Guden bortwändt sitt
ansigte från dem. Blinde och högmodige hafwa
de låtit sin Konungs blod rinna. Afundsjuke sig
sjelfwe emellan, upoffra de hwarandras lif. O
Swea Folk, följom aldrig så rysliga exempel.
Skön bland alla skapade
Som uppå jorden är,
Så ock bland alla älskade
Jag lilla Cloris ser.
När wåren fälten pryder
Med blad och blommor mång,
Mig lilla Cloris lyder
Och muntrar med sin sång.
När swalkan sig utbreder
En dyster aftonstund,
För hänne jag tilreder
Et nöje i en lund.
Med munterhet hon sjunger
Den dolda Gudens pris
Och talar om Hans under
På et förnuftigt wis.
Går jag til hännes hydda
At där förnöja mig,
Hon wil mig wäl beskydda
Och muntra bredwid sig.
Går jag igenom mörka skogar
En kulen midnatts-stund
Hon mig förnöjsamt rogar
Och sofwer ingen blund.
