aftonböner, gifwer Konungen det honom tilhörer, och den fattiga en skärf då och då, efter råd och ämne; det skulle wist tyckas at den är dygdig. Men med så lysande egenskaper, kan ändock skrymteriet ligga förborgat. Hjertat wara fullt af hat och afund. Den egna förebråelsen, öftygar honom stundom, at han är ingen ting mindre än dygdig. Om man därföre wil pröfwa sig sielf, så bör det ske efter samwetets öfwertygelse, ty den domaren är ojäfaktig. – Känner du, at du ännu aldrig upsåtligen öfwerträdt Guds Bud, icke haft begär til nästans egendom och goda och icke burit et hemligt hat til din medbroder, samt altid ansett dine egna gärningar som swaga och bristfällige, så wågar man påstå du är dygdig, och på sådant sätt pröfwar man sig sjelf. — Ofta händer at dygden sättes på swåra prof, men är hon ädel och ren, blifwer hon alltid segrande. — At förr funnits människor som upoffrat alt, til och med lif och egendom för dygden, hafwa wi tilräckeliga bewis; men månne sådane nu finnas? Man torde här och där finna någon dygdig människa, hwilken som en ros framtränger sig ibland törne. Trängd på alla sidor, tryckes hon esomoftast, men med den fulla öfwertygelsen, at sorgedagarne hafwa en ända.
Dygden utstår esomoftast de swåraste prof af lasten. Ehuru ädelt segrar hon icke ändock emot sine fiender. Icke hatfullt och lifligt. Nej, hon går intet steg ifrån Guds lag och egen öfwertygelse. Blir hon hatad och förfölgd, lemnar hon alt uti Guds beskydd. Hemsökt med sjukdom och plågor, blifwer hon tålig och nögd. Fattig och arm, glädes hon af den rikedom som öfwerträffar allt. Ser den dygdige döden nalkas, är han
