Man bör gifwa Allmosor med urskillning. Förfarenheten lärer at många begära Allmosor, som antingen icke behöfwa, eller ock illa anwända desamma, och dermed begå en stöld ifrån sådane fattige, som kunna wara mera behöfwande, men mera blygsamme.
En Österlänning, som kallade sig Prints af Libanon, begärte af Congregationen i Rom, Aflatsbref, at få försälja til Catholska Furstar. Man afslog hans begäran, emedan en sådan hjelp är endast förbehållen åt de Furstar, hwilka för Religionens skuld förlorat sina Länder.
At lefwa af allmosor, är at bära Försynens livrie.
En Fattig begärte Allmosor af en Soldat och lofwade bedja för honom. Soldaten gaf honom en penning och swarade: Bed Gud för dig sjelf, jag lånar aldrig ut penningar på ränta.
Följande införes på begäran. [Se N. T. N. 17. 1792]
Til Fru Sqalleraktig och dess Döttrar.
För en Munskrafla akta Er,
Som intet lönligt hålla lär,
Och tyder hwars mans talan illa,
Och tadlar annat folk alt stilla.
Som de för Er om andra gör,
de Er för andra ock utför;
Af desse må Ni sqwaller wänta,
För trohet all, til säker ränta.
All samqwäm borde wara fri
Och icke öfwas sqwaller i;
Ty den som smädestenar kastar,
För ock wäl den som honom lastar.
At tadla den som borta är,
Er liten ära skaffa lär;
I litet wärde de Er sätta
Som hafwa utlärt konsten rätta.
