temperament, kufwar det, får smak för Dygden och blifwer god, utan annan egennytta än, den dygden tillåter; äger då intet den företräde framför weklingen, som lika så litet förtjenar wår beundran eller aktning för sin godhet, som den uttröttade för sin benägenhet at söka hwila? Jag kallar den Weklig, som är träl under passionerne och det en usel Philosophie som antager, den godhet, hwilken deriweras endast från en medfödd instinct, framför den, som leder sin origine från sunda Principer och öfwerlägsen styrka i en förwärfwad, men ej medfödd wacker Caracter. Min Herre! antingen äger den företräde i Ert omdöme, som, i grund af sin födsel räknas til första Ståndet i samhället, eller den, som genom utmärkta dygder förwärfwat sig denna heder? Den förre har ej kunnat hindra sin födsel; men den sednare har måst utöfwa ädla gjerningar.
Ni talar om godhet, som deriweras af god blod. Detta ömkeliga uttryck, som röjer Er alt för stora fåkunnighet om både menniskan och Er sjelf, förtjänar ingen annan wederläggning, än den wälmenta warning; skona en tänkande och uplyst Allmänhet från raisonementer som sakna all urskilgning, och nyttja i stället god diet under det Ni Curerar Ert swaga blod, som få märkeligen utmagrat Er hjerna på alt förstånd.
Swar på Epigramet i Link. Wecko-Tidn. N. 10.
Ach! Käre Momus! om du kunnat bättre gömma
De långa öron så röja din natur! —
När Midas mellan Pan och Phoebus wille dömma
Mins hwilket straff han feck. Vulcan! du fula djur
Minerva fasar för dit sot. Olympen fly!
Gudinnan är så stor; och du — så stygg. Fy! fy!
Parnassen ratar dig. Ach! kasta bort din penna!
Skomakare! blif wid din läst. Lär riktigt känna
Hwad som förkastas bör och hwad som dugligt är.
Du äljes dum och rå af alla hållas lär,
Du äljes föremål för allas löje är.
