afhandlingar öfwer wissa menniskliga passioner. Såleds har man, på en kort tid fått läsa om Atheisme, Gifmildhet, Godhet, Äregirighet, Afundsjuka, och man hoppas at et ansenligt antal betragtelser, af samma halt, ännu torde wara under tilwärkning. Sedan man i sista bladet N:o 15 äfwen beskrifwit Mångtalighet, torde det ej wara utom ordning at äfwen något litet widröra en dess nära slägtinge Skrif-klåda, en passion, som smittat i synnerhet wårt Tidehwarf, och som skiljer sig från de ofwannämde däri, at då dessa synas bero af menniskans medfödda lynne och moraliska Caractère, tycks denna wara mera physisk. Efter wissa Lärdas mening, skall den bestå uti en häftig retelse i fingrarne at handtera skrif-materialer; man ser et bläckhorn, en penna, straxt befinner sig det så kallade snillet i wälsignadt tilstånd, det föder, och dessa foster skickas uti i hela wida werlden at predika om fadrens förtjänst. Tack ware Doctor Faust, Cöster och flera som, genom then ädla Boktryckeri-konstens upfinnande, befordrat skjutsen för dessa resande. Hur mången hade icke, i annat fall fått skrifwa blott för sig sjelf?
Skrift-klådan är såleds af en ganska besynnerlig egenskap. Den innefattar de fläste af de ofwannämde och många flera, i de förwäntande Weckobladen ännu ej afhandlade dygder och passioner.
Den skrift-klådige känner sig sjelf, ty han skrifwer i full öfwertygelse om egen skickelighet. Man kan ju säkrast sjelf dömma om egen styrka?
Han är God, ty han brinner af begärelse at uplysa. Gifmild, ty han sparar ej sitt bläck. Nyttig och patrjotisk, ty hans handtwärk uphjelper wissa näringar, i synnerhet pappers-bruken.
Den Skrif-Klådige ser aldrig efter huru wäl? men endast: Huru mycket? Derföre kunna dess wärk stundom utmånglas efter mått och wigt.
Han afwundas ej sina likar; han söker blott segra öfwer dem. Han stiger altid högt, ty han wet icke hwart han går.
Han skrifwer först, tänker sedan – om han kan – ty et arbete misslyckas ofta ju mer man söker at utsmycka det.
