Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

En nitisk Catholik kysser med mycken andackt Påfwens fot. En fjollig älskare nöjer sig icke med at kyssa sin skönas fot utan och fjäten. Så djupt hafwa kyssar blifwit förnedrade.



Til Utgifwaren Linköpings Weckoblad.
Min Herre!

Sannerligen gör m. H. Stadsens och Landsortens Läsare högsta orätt at tro dem kunna uthärda med de usla afhandlingar och reflexioner, som så ständigt införas i dess Weckoblad. At critiquera dessa Läckerbitar wore at wisa dem en oförtjänt heder, då de äro så lågt derunder; At ridiculera dem, wore kanske bättre; men säkert skulle Författaren i bägge fall anse sig som en Snillets Martyr; egenkärleken skulle qwäfwa den wärkan denna Medicin borde hafwa hos hwarje Skrifklådig af minsta urskillning, och han skulle skrifwa, som förut, i fläng. Torde hända at denne Författare, genom contract på år, ordentligen uthyrt sitt frugtsamma genie åt detta blad? Då kan ju ingen förbättring däraf ha rum; ty contracter böra upfyllas, och wi få hålla til godo så länge, med hwad han behagar förelägga oss. Och nu, då man äfwen blifwit undfägnad med dess kyssar, hwilken blygsam Läsare rådnar ej af frugtan at dess Paresser än torde gå längere. Tålamodet har, som alt annat sina gränsor. Det förgår stundom, och M. H. sätter det på alt för swåra prof genom sina löften om Fortsättning — Fortsättning härnäst — denna ewiga Fortsättning. Sådane Snillefoster likna det slags bittra Medicamenter, som, då de ej kunna undwikas, böra intagas på en gång, i en klunck, för at ej wäcka för mycken wämjelse. Sannerligen, min Herr Utgifware, är det icke at steka sina Läsare wid sagta eld at lofwa dem fortsättning af sådane uselheter, som aldrig bordt ha början.