Desse Djur funnos fordom til största myckenhet i Norra America, dock icke Norr om Sjön Champlain. Åt Söder träffas de til och med i Brasilien. Uppehålla sig i Skogar och Berghällar, särdeles omkring Niagarefall. Om Sommaren åtföljas gemenligen twå. Om wintren samla de sig i stort antal, nedkrypa i hålor, dit frosten ej råder och ligga där i dwala. Wid wårwarmen utkrypa de och sola sig, de äro då dufne, så at en Karl en gång, då han råkade träffa en sådan nyss utgången skara, med en stång dödade 70 stycken; men hade därwid nära omkommit af stank. De paras i Augusto och äro då mäst farlige. Följande Junius framföda de 10 til 12 lefwande ungar, som i September äro en half aln långe. Försynen har gifwit människan et warningstecken genom den nämnde skalran, ty ormen kan icke bita utan at han i förwäg gifwer sig tilkänna. Men då wäderleken är fuktig, höres denna skallring så föga, at Americanerne då icke gärna gå i täta skogar. Ormen har därjämte et trögt lopp, så at man ej har at frukta för des förföljelse; men då han kryper med nedtryckt hufwud och blir hastigt skrämd, kastar han sig i et ögonblick i ring och kan då skjuta en fart af 2 til 3 alnar, samt i detsamma bita. Man försäkrar, at denna Orm kan tjusa smärre djur och liksom med en Attractions-kraft suga dem i sit gap. Flere hafwa sedt Ekornar och smärre Foglar, liksom af en okänd drift, den de fruktlöst emotstådt, nedfalla ur träd och blifwa rof för den wid roten liggande Ormen. Men så snart Ormen wänder ögat från Djuret, så slipper det fritt. En Man har sedt en Skaller-orm så tjusa en Hare. Någre twifla wäl på denna händelse, men den är skäligen bestyrkt, och flere Ormarter hafwa denna förmåga. Skallerormarne dölja sig ofta i husen, särdeles i de Wildas kojor, och borttaga där Kyklingar, Möss m. m. Men til all lycka märka Djuren straxt denne farlige Gästen af des fräna lukt. Hundar resa håren och skälla, Tuppar resa Kammen och Hönsen skrocka, så at hela huset kommer i rörelse. Ormens bett är öfwermåttan giftigt, och om såret göres nära något af de större blodkärlen, så är ingen
Sida:Linköping Weckotidning 1793.djvu/95
Utseende