Insändt
Til Utgifwaren af Linköpings Wecko-Tidningar.
Min Herre.
Icke af begärelse at oförtjent få heta Auctor, utan på försök om jag kan bidraga at underhålla utgifningen af Edert Blad, hwilket, då deruti införes nyttigt och nöjsamt, säkerligen med nöje antages och läses, wil jag meddela något som torde kunna införas, då intet annat bätre, som jag gerna unnar företräde, insändes. – Men som jag ingalunda wil påtruga min Herres Weckotidnings Läsare at med ledsnad genomögna något som dem icke behaga, eller som de anse för odugligt eller onödigt at weta; Så skal det ankoma på denne Tidnings Granskares omdöme, det jag i den samma torde få inhämta, huru wida jag må fortfara med insändning.
Årstiden föranleder at nämna något om gifter som wärka genom luften.
Utom Opium – gifwes många andra wäxter hwilka, i anseende til deras dumgörande wärka genom luften – Saffran kan, då man för mycket luktar dess dunster, förordsaka icke allenast sömnsjuka utan ock slag – hwarom många exempel gifwas.
Den som går på något ställe där Salvia är sådd, eller på ett fält där bönor blomma, förmärker straxt hos sig lust til sömn; och om han wärkligen insomnar på detta ställe, så faller han i en slags dumhet. Dunster af Hyacinter och Liljor, och af de aldra angenämaste Blommor, hwilka lukta starkt, förordsaka hufwudwärk och dumhet. Man har exempel af dem, som wid lukten af rosor fallit i dåning; äfwen ock, då de warit uti en kammare der äplen legat; derföre är det nödwändigt at, i synnerhet i sofwerum, därest de icke desto oftare blifwa öpnade, icke hafwa någre starkt luktande krydder eller blommor.
