om wanmagt och elände. Hon berömde sin man för alla wänner och förtrogna, som kommo at göra barnsängs-wisit, och när hon råkade i Sällskap, war det hennes förnämsta Talämne, at rosa honom för hans sällsynta kärlek och bewågenhet.
En dag omtalade Frun uti en stor Fruntimmers Samling alt hwad hon fått wid sin sidsta barnsäng och glömde icke härwid, at på wanligt sätt berömma sin man. — Ach! hwad han är god, sade hon; Ingen kan hafwa honom bättre. Man torde länge nog få leta, innan man finner någon, som wid lika tilfälle wisar lika upmärksamhet. Eller hwad tyckes Eder, mina wänner! är han intet hjertans god?
Här swarar straxt en: Nog är han bättre än min, af hwilken jag aldrig fått et par handskar för alt det onda jag slitit. En annan sade: Åh! ja, det är godt, at wara god, när man så kan hafwat. Den tredje yttrade sig, at en sådan slags godhet wore onödig, ty det är ingen särdeles högtid, när et stackars människo-kräk kommer til werlden, at öka skaran af dårar och uslingar. — Ändteligen började den förnuftiga Mariana, som härunder sutit tyst och upmärksam, at tiltala de närwarande på följande sätt: I hysen olika tankar om det nya sätt at begåfwa, som kärleken i förening med fåfängan upfunnit. Den ena berömmer det, den andra gillar, och några af eder ogilla och lasta det aldeles. Jag för min del tycker, at det är beswärande, onyttigt och til intet annat tjänande, än at wäcka afundsjuka, misstänksamhet och köld.
