Wid 1794 års början.
O himlars Majestät som hwälfwer mänskjors öden,
Som hela Folkslag slår — men gifwer råd i nöden;
För Dig o Allmagts Gud wi ödmjukt ligga här
Med wåra böners ljud, och bedje: Fader kär!
Räck ut Din högra hand, wälsigna detta släckte,
Gif Din wälsignelse — Fräls oss från mörksens häckte.
Bewara store GUD, wår unge GUSTAF fjerde!
Gif Honom wisdom stor — et hjerta utaf wärde:
Må Efterkommander beundran’ såsom god,
Så skal i ömma bröst upresas Hjeltens stod;
Hans Namn wälsignat bli så länge werlden blifwer
Och man om Hjeltars werk i Tideböcker skrifwer.
Regenten Hertig CARL som styrar Swea Rike,
En GUSTAF tredjes Bror GUSTAF ADOLFS like
Bewara Kungars Kung som Swerges enda stöd!
Gif Honom et långt lif och sist en salig död!
Uplys Förrädare som wilja skada göra
Och söka på alt sätt at redlighet förstöra.
Wälsigna Swea land, gif frid och rolighet!
Må Kriget aldrig mer med mord och gruflighet
Fördärfwa wåra fällt — upbränna wåra hus!
Må barn och Barna-barn uplysta af Guds Ljus
Hembära Gudi lof för lugn och fredlighet
Och sist för Lambsens Thron i alla ewighet.
Bewara som Din Borg de Herdar som förkunna
Dit Helga dyra Ord — Ach wärdes dem förunna
At med Gudomligt Ljus uplysa Christi Hjord!
Ach! Herdars Herde god, som Sjelf på denna jord
Predikade om frid — gif at de icke wika
Från rätta wägen af — ej efter guldet fika.
Bewara Swea Barn — blif Herre deras Fader!
Gif hwar och en förstånd, at alltid nöjd och glader
Fullborda här sitt Kall — Gif tolamod och tröst!
Lät eldas mycket nit i känslofulla bröst —
Och när wi efter strid fullbordat wåra öden
Så gif oss Medlare wälsignelse i döden.
Min Herre.
Jag medger, at uti förledit års Tidningssamling här å där influtit någon bit ur andre Tidningar; men huru ofta hafwa wi icke fått läsa enahanda Utländske Nyheter uti flere Tidningblad? Mitt upsåt at göra denna årssamling nöjsam, önskar jag en och hwar kände, så skulle jag förmoda at at blifwa understödd med någon god bit ibland. — Om det icke kostade annat än et knäfall för at få en skicklig Redactör, skulle sådant ske, emedan jag ingen ting derigenom skulle förlora. Men utan at wara löjlig, tror jag denna ödmjukhet skulle mera misshaga än behaga; emedan en sådan undergifwenhet af kreaturet tilhörer (efter min tanka) det Gudomliga Wäsendet allena. För öfrigt tackar jag min Herre för dess wälmening. Utg.
