Alt qwicknar, spritter up ur wintrens kalla sång,
Alt prydas, ränner fram på Majens gröna äng.
Från wästans höga berg det röda floret strimmar,
Och sakta med sit ljus bland sädens gugning simmar.
Den korta natten tyst, en stilla hwila ger,
Och himlens matta hwalf med glesa strålar ler.
Uti den stilla wik, om hwilken bergen famna
Nu längdens trotta skepp med nöjsamt hurra hamna,
Där glindra eldar kring, at med sit hwassa stål
Mot bottnens weka dy få ta den snabba åhl.
Den djerfwa skärgårdsman på lätta böljan gungar,
Och i en hastig flygt från qwinnans öga slungar,
Den lilla klena ek, som granens åror för
Han genom djupet qwickt på hafwets rymder för.
Framför hans hwassa köl de brutna äggor fräsa,
Och af hans starka år den trinta hwirflar gäsa —
Han kaster ut sin krok och ser en hungrig hop,
Som stormar om hwaran ur watnets djupa grop.
De med et eldat bröst kring fina tråden hasta,
At oförtänkt sit lif uti hans snara kasta,
Han med en krökter rygg en mängd af fångar drar,
Mot landets twara brant, där fisken fläckwis smilar,
En med en rutig not det rena watnet silar,
Och samlar i en buckt med linnets bundna garn
Ur böljans kalla sköt en flock af hafwets barn.
Den lilla gossens hand åt qwicka fisken pekar,
Som på Corallens sand med tunna stjerten lekar,
Som suckar och som dör — förgängligheten rår
Han slutar nöjet nu just uti nöjets wår.
De smärre skogens wärk på Neptuns rymder ränna,
Och stålta på sit wrak det täta linnet spänna —
De skynda om hwaran, dess bröst i gäsning stå,
Och Lagerkrönt är den som först kan landet nå.
A Philosophis, ajebas, ista sumis. Metuebam, ne a lenonibus diceres. Cic.
Ibland en swulten hop som glas och bålar tömma,
Och under larm och sorl om flera saker dömma;
En Mollberg alldrafrämst på Klubben wisar sig,
Han med en öppen hals — hör broder hör på mig:
Hwa! ta mig tusend hwad? hör Momus jag dig fråger,
Är denna rad ej länt — Och den til intet dåger - - -
Se denna - - ack! hur dum - - se hwad den usel är - - -
Jag bryr min hjerna ej - - jag wid min Backus swär,
At om än alla will bland stats-ruiner söka - -
Blott jag min Bachi börs kam med en fyrk föröka
Så lefer jag förnögd. Men på et annat sätt
Min kära Mollberg döm dit hufwud är ej rätt.
Anecdoter.[1]
Den snälle Målaren Sylwius hade alltid myssan på sig när Konungen kom in, och såg på hans arbete i Slottskyrkan i Stockholm, eller i Drottningeholm. Och hade Konungen befalt honom at ej röra den samma. Men en gång hade Konungen med sig Gref Bengt och Gref Johan. Då tog Sylwius af sig. Konungen sade: nu glömmer j er Sylwius: mins j intet wårt aftal, at j ej skulle röra myssan för mig. Sylwius swara: Än för dem då Ers M:t? han will säga: de äro wäl högdragnare, och skille ta illa up det.
En gång frågade Konungen Sylvius: i huru många Påfwars tid har warit i Rom? Han swarade: i twå, (eller tre). Uti hwars esprit han J bäst stått? Han swarade: Hwad Påfwe? hwad
- ↑ Se Link. Bibl. Handl. Sid 305. 1 Del.
