Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/36

Som fordom tröstat mig – som qwäfwer nu min röst –
         Du torka skall — Då hoppets sol förswinner –
En Usling med förtwifladt bröst,
         Ej gråta kan – Dess hjerta wändas – brinner –
Och suckar fåfängt efter tröst.
         Så jag det sista målet hinner — — —
Wid hwarje steg min fasa ökar sig;
         Min lefnads morgon jag förbannar — —
         Jag djupet ser — jag häpnar — jag häpnar — stannar —
Och i dess gap jag störtar mig.
         En torkad gren, i strämmen af en älf
Förwillad i sin fart af alla wäder drifwes;
         Så själen ledsen wid sig sjelf,
Wid lif — wid alt — ej i sitt fängsel trifwes,
Då lugn – och ro – och glädje icke gifwes.

         Då ännu hoppets glada röst
En enda ljuflig känsla wäckte;
Då ägde jag en wän, som stundom handen räckte,
         Och tände nöjet i mitt bröst.
         Då ännu minsta owisshet
Min framtids jämmer undangömde;
Jag stundom då om nöjen drömde,
         Och willad af en möjlighet,
Jag mitt bekymmer stundom glömde.
         Nu — då jag alt mitt öde wet —
Då ingen räddning mera finnes - -
         Nu — ökar det min uselhet,
At jag mitt falska hopp, och mina drömmar minnes.
         Jag suckar ej — jag klagar icke mer —
         Förtwiflan mig en styrka ger,
Som under lyckan sällan winnes,
         Och som åt alla stormar ler.

Jag lefwat länge nog – Min ungdom är förbi —
         Jag hoppas ingen ting — Jag ingen fruktan känner —
Ifrån begär och längtan fri;
         En plåga för mig sjelf — en ömkans syn för wänner,
Kan jag ej mera usel bli.
         Du! som det minsta kräk med godhet öfwerhopar,
Du alla werldars Gud! Min Far! Förbarma dig!
         Ej efter hjelp — men blott om nåd jag ropar.
Om under bördans tyngd – Om på den hala stig,
Emellan nöd och brott — Om styrka skulle tryta —
         Om foten skulle willa sig,
Och jag min Andas fängsel bryta — — —
         Min Gud! af nåd! förkasta icke mig!

Så L---r! slagne wän! Så tänkte äfwen jag —
Då tryckt, och klagande, och swag.
         Jag i förtwiflans öken famlat:
Då hjertat under Ödets slag,
         Sin hela styrka fäfängt samlat. — — —
Men nu – — Ack! af mitt öde lär,
At ingen jämmer ewig är — —
         Nu — har det klarnat för mitt öga —
         Nu — har en sträle fran det höga,
                  Til lif och glädje blickat ner;
                  Jag all min önskan upfyld ser — —
                  En älskad Maka åt mig ler — —
Jag hoppas snart bli Far – Mig ingen sällhet tryter –
Min lefnad lugn, somstilla böljan flyter,
         Och hjertat klagar icke mer.
                  Så L---r – – ock för dig.
                  Skall målnet skingra sig,
Och glädjens sol för skrämda ögat tindra;
         Den Guden, som dig hjerta gedt
At känna andras qwal, skall ock ditt egit lindra;