jämwäl uti et derpå til Tit. ärbara Commissionair och bref-förare återlemnadt försegladt swar af den 3 påföljande Februarii, (det bemälte Commissionaire, i okunnighet om Tit. Respective Person och boningsställe, likwäl icke kunnat fortställa utan likaledes til mig öfwerlåtit,) på det mäst hedrande sätt tolkadt ej mindre egen dubbel tilfredställelse öfwer Tit. ådagalagde ädla tänkesätt, som för sine i tysthet gjorda wählgärningar, hwarken söker werldens pris eller den lidandes tack, än den glädje som af slike wälgärningar ingjutes i själen hos den i eländet lindrade och den hugnad hwarmed den wälgörande däremot skall få emottaga dess glädjetårar och wälsignelser; Men
Wärdaste Människo-Wän!
Jag har därefter sjelf, i hoppet länge sökt men icke warit nog lycklig at personligen igenfinna ofwan wälbemälte min Wälgörarinna, hwilken altså torde hafwa beslutit at, i denna delen, för alltid wara okänd;
Tillåt mig därföre, emot det stora barmhertighets- och Christeliga Kärlekswärk mig härigenom är wederfarit, at i detta blad få nedlägga för Eder mitt upricktigaste hjertas ödmjukaste Tackoffer jämte trognaste tilönskan af Eder högsta wälgång både på jorden och sedan, där jag diock wet at en gång få igenfinna Eder med glädje, för Hans skull som dödt för oss alla, Af Kärlek.
Til Herr O. C. S.
Wid Tidningen om dess Sons
Carl Daniels Död.
Mån’ mänskjan lycklig blir för det hon länge lefwat?
För at hon uti synd sig tid från tid inwefwat?
För det hon ärans skryt med Hjelten delat har?
Och at hon lagerkrönt från Lärdoms-säten far?
Mån’ lycklig just för det, at på dess grafwård finnes
Et Epitaphium som blott för guldet winnes?
Nej. — Ärelystnans barn de denna heder få,
Då med et smickrat lof de grafwens boning nå.
Men Efterwerlden skall wid deras stoder stanna,
Beundra Marmorns pragt och lastens Son förbanna.
Den girige han tror at guldet är hans Gud,
Är alltid hård och döf wid nästans klagoljud —
Den trycktas plågoris. — Fast hwita bjessan säger
At han ej någon tid af dagar längre äger,
Så är han lika hård: han uslingen ej ser!
Men himlens stora Gud åt all hans dårskap ser.
Uti en lastfull werld, här wisligt kunna wandra,
Så skild från brott och fel at ingen har at klandra
Det är omöjlighet. — Wi samle brott på brott
Och öke skuld med skuld, tils rågadt är wårt mått.
Men du som målet nått, dig som man här begråter,
Se här en Far, en Mor — de ropa dig nu åter!
De wilja än en gång dig taga i sin famn —
Rörs af en Faders sorg — rörs wid din moders namn!
Nej! — Du från oro fri Ej ögat til dem wänder
Men nöjd din anda nu til Uphofsmannen sänder.
Mån denna späda Hamn kan skåda från det höga
En Sodomitisk werld, och med et heligt öga
En blick hit sända ner, wälsigna Edra dar
Utbedja nåd för Er — hos Gud hans Wän och Far?
Jo om en dödlig har nå’n kansla efter döden,
Så skall det bli Er tröst, en lindring uti nöden,
