Hoppa till innehållet

Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hjertat beängslat, tryckes ännu mera utaf samwetets förebråelser — wi finne wår egen inbillning så aldeles kullslagen, at lasten som wi iklädt oss, blifwer oss fullkomlig synlig. — Om icke alle igenkänna sig uti denna klädnad, hoppas jag de fleste det göra. — Nåden, den wälsignade nåden, är källan där all wår bräcklighet afsköljes — Kastom oss i stoftet, erkännom upriktigt wårt stora förderf — bedjen den ömmande Sonen om Nåd — Hans förbön skal blidka Fadren, som utan wår förtjenst efterskänker oss all wår skuld. — Låtom oss emottaga wåra öden utan knot; bedjande: Ske Fader Din, men icke wår wilje! — Snart bjuder en befallande Röst wåra krafter aftaga — ögonen förmörkas — öronen höra blott et oredigt sorl — ansigtet förlorar liffärgen — tungomålet staplande och otydigt — händer och fötter kallnade. — Nu förswinna alla stränder — här hjelper intet utan Gud — Lycklige om wi få hamna i Hans sköte!

Min Wän! under desse betraktelser påminner jag Dig de framflutne dagar; då hjertat ännu war obesmittadt. Nu torde wi både fått smaka den kalk, som en swikfull werld sluteligen skänker sina dyrkare. — Men lät oss anse alle framfarne och tilkommande faror, så obetydlige som de werkeligen äro. Må wi med barnslig ödmjukhet underkasta oss den Gudens wilja, som i behalig tid skal förlossa oss ifrån detta stojande Sodom. I et lyckligare Land skola wi råkas, råka Föräldrar och Wänner — och deras omarmande inför Guda-Thronen, skal i wåra då brinnande hjertan, wida öfwerstiga den glädje Jacob rönte, då han i sin höga ålderdom feck omfamna sin älskade Joseph. Då skal den onda tungan icke mer såra. Ja, Gudi lof! dagarne äro snart framflutne. Lät oss något litet som rosen af et stingande törne såras; Det efterlängtade ögnablicket skal upfylla allt. — Et känslofullt hjerta, känner och begriper allt, då trögheten och kallsinnigheten förstår intet.


Charade.

    Mitt Första är, at säja det i hast
    Hwad öfwer alt man nyttjat finnes;
    Den minsta wisp, den största qwast,
    En Knyppelpinne och en mast
Alt i sin mon et ursprung däraf winner.
Mitt Andra finnes här och där
Uppå de rum, där döden läger slagit —
    Men i en annan mening tagit
    Det något hos de Sköna är,
    Som nya känslor wäcka plär
Och mångens stränga dygd bedragit.
Mitt Hela man med ömkan ser;
Men någon gång blir det en ära
    När Kriget det åt Hjelten ger
    Så kan Han med det heder bära.


Ordet til denne Charade upgifwes nästa gång.




At taga fläckar ur Sidentyg.

Man gnuggar fläcken uti Spiritus Terpentini, så förlorar han sig. Sedan urtwättas Terpentin med rent watten hwarefter tyget torkas.

* * *