Hoppa till innehållet

Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Ur grafwens sömn Han Sjelf sig wäckte
Och segrande til Himla for.
I samma glans en gång Hans röst
Til Doms skall alla werldar bjuda.
Då, brottsling, hämd kring dig skall ljuda;
Kring dygden glädje, frid och tröst.

Efter Predikan.

Recitative, Aria och Chorus.

Från dessa hwalf, o Gud, til Dig i dag upsänder
Dit Zion segrande triumphens glädje-skri.
Din Son til Himla for: Så äfwen lyckligt fri
Til sällhet i Dit sköt en Dygdig återwänder.

   O Zion! mins din Kung och Wän.
   Han wärdes mänska blifwa.
   Han nedersteg från Himmelen,
   Åt lasterne fördrifwa,
   At frälsa från förderfwelsen
   At Dygdens känslor lifwa.
   Nu är han ewigt där igen,
   At sällhet Dygden gifwa.





Prof af kärlek emellan et Lejon och en Hund.

För at se de i London förwarade Willdjuren, bör man antingen gifwa deras waktare penningar, eller ock föra med sig en hund eller katt til deras föda. Någon tog i denna afsigt på gatan en liten spansk hund af det wackraste slag, hwilken han kastade in til et af de fasligaste Lejon. Det lilla stackars djuret darrade af räddhoga, lade sig ned på marken, kröp och antog den mäst ödmjukaste ställning, liksom at beweka Lejonet. Detta annars grymma djur, wände honom på alla sidor, wädrade på honom utan at göra den minsta skada. Wacktaren kastade åt Lejonet et stycke kött; det wille icke äta, men såg skarpt på den lilla hunden, lika som först bjuda honom smaka på; hunden återkommen från sin förskräckelse, nalkades köttstycket, åt deraf, och straxt gjorde Lejonet honom sällskap wid måltiden. Man begynte ifrån den stunden at se den ömaste wänskap. Lejonet lika som förbytt til et tamt och lekande djur, gaf hunden alla teckan af den största kärlek, och hunden wisade på sin sida, det största förtroende för Lejonet. Den som warit rätta ägaren til hunden, kom någon tid derefter och begärte honom tilbaka. Lejonwaktaren bad honom enständigt ej bryta det wänskapsband som war emillan desse bägge djuren, men förgäfwes; ägaren wille hafwa sin hund. Nå, efter så är, swarade Wacktaren, så tag Er hund sjelf, ty jag kan ej utan lifsfara återskaffa honom. Ägaren måste således lemna hoppet at få hunden igen. Efter et års förlopp sjuknade hunden och dog. Lejonet inbillade sig några dagar at hunden sof. Det wille wäcka honom, men sedan det så länge rört och wändt honom med sina ramar, märkte det at hunden war död; dess hår reste sig, dess ögon gnistrade och dess sorg utbrast med raserie: i detta tilstånd kastade det sig ifrån ena stället til det andra i sin bur, än bet det i gallren för at krossa dem, än betraktade det med förskräckta ögon sin wäns döda kropp och röt förfärligen. Det war så grufweligit, at det upkastade stora plankor af gålfwet. Men wille taga ifrån honom ämnet til dess grymma sorg, men omöjligen; det äktade den lilla med stor omsorg. Det smakade ej den föda man gaf det, för at stilla dess raserie. Wakten kastade lefwande hundar intil Lejonet, och det ref dem i stycken. Ändteligen lade det sig och tog sin döda wän i famnen. Det förblef sålunda liggande i 6 dagar