Sida:Linköpings Weckotidningar 1794.djvu/48

    Han under elfwa Bispars wård,
I Stiftet lärt Guds Ord at läsa,
Och fastän tiden varit hård
Och lyckan månde honom snäsa,
Så war hans tro så fast som bärg,
Och höll til sista slut sin färg.
    Han Drottning Kirstin såg till häst
När hon från land och Krona skildes;
Kom fram den som sedt samma fest;
Hwad gäller, han af allom gildes.
Från Drottning Kirstin Håkan fått
Kong Adolph Fredric hälsa godt.
    När Swerige war i swarta flor,
Och klockors ljud här skakte jorden
För det man mist en Konung stor,
Kong Carl den tionde i Norden,
Då i Sancte Larses höga hwalf
Af Håkans fot en klocka skalf.
   Tre Hustrur Håkan har försökt;
Den första satt dock längst i stolen
Hon werlden med sju Barn förökt
Sen flyttes hon up öfwer solen.
När hon i sju och femti år
Sin man förnöjt, låg hon på bår.
   Nu fast än Håkan räkna kan
Fler år än här af hwita färgen,
Wid sju och åtti tycker han
Sig hafwa bästa mod och märgen;
En Hustru tar han sig igen,
Men intet Barn får han med den.
    Nu hundra år för Håkan war
Ej mer än sexti för en annan,
Han är ännu en frisker karl
Och har knapt rynka uti pannan.
En Piga han til Hustru tar
Som tretti åtta år då war.
    På hundra femti året fick
Wår Håkan se en liten gnista,
En Son, så lik til minsta prick,
At ingen därom will twista:
Döpt lefde elfwa dygn och dog,
Men Fadren sörgde Pelten nog.
    Tils då har Håkan orkat gå
Til Kyrkan och sin Gudtjenst göra,
Men nu wil åldren gjerna rå
På styrkan och dess kraft förstöra.
Tre år har döden sagt förut,
At han på Håkan wil ha slut.
    Men Håkan talar, hör och ser
Ännu förståndigt, grant och noga,
Tils döden sig i sängen ger,
Och som en söter sömn wil roga
Wår gamla Håkans matta kropp,
Och slutar så hans lefnads lopp.
    Om Håkan tu år haft igen
Hans ålder lik med Josephs warit,
Men om han tolf år lefwat än
Han då så långt, som Mosis farit:
Nu är det hundra åtta år
Sen Håkan föds och läggs på bår.
    Kom Wandringsman och undra här,
Hur fattig man så länge lefwat
Then ofta fattats bröd och klär,
När riker man i wällust swäfwat
Haft nog af feto, märg och must,
Haft litet arbet, mycken lust.
    Wår Håkan ar en måttlig man
Åt grofwa Brö’t, drack kalla watten
Kål, ärter, rofwor, hwad han fann
War för hans mage bästa skatten,
Hans arbet såckrade hans fat
Med Bönen signades hans mat.