sorte af de täcka, som Er ärfarenhet nogsamt känner, och bäst passer edre tänkesätt.
Somlige undra om de Estimabla af KÖNET ej finna sig mera hedrade än förolämpade af Eder löjeliga Ironie, ehuru jag wil tro, at de ej stort lära bekymra sig, om edert beröm eller förtal.
Somlige undra, at Ni wil raisonera öfwer en ofullkomlig afhandling, då man endast läst något däraf, det är liksom när den blinde wil döma om färgen, om Ni ej motsäger Er sjelf, ty det tyckes at Ni just beswarar de ämnen, som mäst wäckt eder upmärksamhet. Och sannerligen undra många på mig, som gör mig möda at beswara dessa uselheter.
Underlig Dröm. Spect. p. 226.
En skräddare hade under sin sjukdom denna besynnerliga dröm: Han tykte sig se i luften wifta en ofantelig stor fana, sammansatt af alla de tygstycken, som han under sit arbete undanstulit. Döden hölt denna fanan uti sin ena hand, och gaf Skräddaren med den andra många hårda slag af en jernpiska — När Skräddaren under mycken förskräckelse waknade, gjorde han et löfte, at i fall han skulle återwinna sin helsa, wille han med mera redlighet hädanefter sköta sitt handtwerk. Som han likwäl i denna delen, misstrodde sig sjelf, befallte han en af sina lärogosser, at ärhindra sig om den stora fanan, hwar gång han war i begrep at tilskära en klädning. Då nu Skräddaren en gång skulle tilskära en klädning af mycket präktigt tyg åt en stor Herre, kom gossen och påminte honom återigen om den stora fanan han sedt i drömen. Skräddaren sade: ”Jag blir helt ledsen wid dina påminnelser, ty uti den fanan jag såg feltes en och annan färg, och följakteligen war icke denna förträffeliga färgen där, derföre måste jag öka desse brister.”¨
Swar på Kungörelsen i Tidn. 27.
Det förekommer mig lika så underligt som sällsynt, at medbröder i et samfund finnas skiljaktige så i tänkesätt som rättskaffens medborgelig sammanlefnad. Jag anser en mindre kunskap hysas inom de gräntsor som til et Ämbete hörer, och har förmodeligen all tilskapad inbillning af sinnesstyrka blifwit kastad under Sybordet. Jag wil icke leda mina tankar på de flästas omswep hwarigenom Ämbetet blifwit upfyldt med snart sagt flyttande från alla orter af nog ohyfsade med-Bröder. Min tanke är icke skriftwis täfla med låga tänkesätt; nej mine Herrar, då Ni täflen om lycka och anseende, borden Ni icke kasta skugga på en man, hwars like Ni warit och kan bli; Ni borde anse Ämbetet i den fullkomhet som det altid bör bibehållas uti. Och, må wäl reglor wara af nöden, då Ni icke är kännare af egna Förordningar? Nog af, jag kände Skrå-ordningens innehåll innan någon af de fläste Ämbets-Herrarne fick sig hit practiscera. Ni må fatta så liten tanka om mig som behagas; jag tänker icke at upfylla Tidningarne med mina Förswarsskrifter,
