mä en dörrkedja å göra, när hon har en förut? Å dyrkar kan missförstås. Å va en rostningsgaffel beträffa, så måste den ju vara av mässing — å de gick du inte i land med! Å den skickligaste arbetare kan inte visa sin skicklighet i ett halster — för ett halster ä ett halster», sade Joe och tittade strängt på mig, för att taga mig ur en löjlig villfarelse, »å du må säja va du vill, men ett halster ä de å ett halster blir de, me din tillåtelse eller utan, och du kan inte —»
»Nä men snälla Joe», skrek jag i förtvivlan och ryckte honom i rocken, »gå inte på så där. Jag har aldrig tänkt att ge miss Havisham någon present.»
»Se där, Pip», sade Joe belåtet, som om han hade förfäktat den åsikten hela tiden. »Och sanna mina ord, Pip, du gör rätt i det.»
»Ja visst, Joe. Men vad jag egentligen ville säga var, att du gärna kunde ge mig en halv dags ledighet i morgon. Jag skulle gärna vilja gå till staden och göra ett besök hos miss Est — Havisham.»
» Vilket vill säja så mycke som, att hennes namn är inte Estavisham, såvida hon inte blitt omdöpt.»
»Jag vet, Joe, jag vet. Jag råkade säga fel. Nå, vad säger du?»
Joe hade intet emot min begäran. Men han var mycket angelägen att påpeka, att om jag icke mottogs med vänlighet eller icke uppmuntrades att förnya min visit om den, med andra ord, uppfattades ej som en ren artighetsvisit utan som ett besök med låga bitankar, då skulle jag inte göra om den.
Joe hade en gesäll, som gick där som lösarbetare, och hans namn var Orlick. Han var en bredaxlad, grovlemmad, mörkhyad gynnare, som aldrig tycktes ha bråttom utan alltid drog benen efter sig. Han bodde hos en
