ärende», svarade den trevlige ynglingen. »Två kan gå te sta'n lika väl som en!»
»Seså, fatta inte humör», sade Joe.
»Om jag vill!» grumsade Orlick. »Jag känner till en del och deras stadsbesök. Nå, mäster — hur blir det — ingen orättvisa här!»
Mäster vägrade att tala om saken, förrän gesällen blev vid bättre humör, och Orlick återvände till ässjan, drog ut en rödglödgad järnstång, skakade den mot mig, som om han ville ränna den genom min kropp, svängde den runt mitt huvud, lade den på städet, hamrade ut den — i tanken att det var jag och gnistorna mitt sprutande blod — och sade slutligen, när han hamrat sig själv varm och järnet kallt och åter stödde sig mot släggan:
»Nå, mäster?»
»Är du lugn nu?» frågade Joe.
»Ja, jag ä alldeles lugn», svarade gamle Orlick buttert.
»Nåja, då — eftersom du för det mesta ä lika stadig i ditt arbete som någon — så får det väl bli halv fridag för allesammans.»
Syster min hade under tiden stått moltyst därute på gården inom hörhåll — hon var en lika samvetslös som fullfjädrad spion och lyssnare — och nu tittade hon plötsligt in genom ett av fönstren.
»Så likt dig, din dumbom!’ sade hon till Joe. »Att ge fridagar åt så'na stora, lata drumlar, som den där. Du måtte vara en rik karl, som har råd att slösa bort dagsavlöningar på det sättet. Det skulle vara jag, som skulle vara mäster!?
»I skulle vara mäster för alla, om I bara vågade!» gruffade Orlick med ett fult grin.
