Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
113
TOLVTE KAPITLET

Lugnet hade en eftertänksam och filosofisk inverkan på Joe, som följde mig ut på vägen för att anmärka, såsom ett råd på min väg, vilket kunde vara mig till nytta: »Ibland en rapptuss, och ibland inte — sådant är livet, Pip!»

Hos Havishams kom miss Sarah Pocket och öppnade. Ingen Estella.

»Vafalls? Du här igen?» sade miss Pocket. »Vad vill du?»

När jag sade att jag endast kom för att höra hur miss Havisham mådde, övervägde Sarah synbarligen huruvida hon skulle skicka mig tillbaka eller inte. Men som hon inte vågade taga något ansvar på sig, släppte hon in mig, och gav mig den sträva upplysningen att »jag kunde komma upp.»

Allting var sig likt, och miss Havisham var ensam.

»Nå?» sade hon och spände ögonen i mig. »Jag hoppas du inte behöver något? Du får ändå ingenting?»

»Jag önskar ingenting, miss Havisham. Jag ville bara, att ni skulle veta att det går bra för mig i mitt yrke och att jag alltid skall vara er mycket tacksam.»

»Stopp, stopp! Kom hit ibland. Kom på din födelsedag. Håhå!» skrek hon plötsligt till och vände sig och stolen åt mitt håll. »Du ser efter Estella? Va?»

Jag hade verkligen sökt med blicken efter Estella, och jag stammade att jag hoppades hon mådde bra.

»Utomlands», sade miss Havisham, »för att uppfostras till en fin dam. Långt utom räckhåll. Vackrare än någonsin. Beundrad av alla. — Känns som om du förlorat henne — hä?»

Det låg en så elak glädje i hennes sista fråga och hon bröt ut i ett så obehagligt skratt, att jag inte visste vad jag skulle svara. Hon sparade mig besväret

8 KLysande förhoppningar