nom, då han gick ned till de Tre Glada Skutskepparna, där en vagn väntade på honom.
»Förlåt, mr Jaggers!»
»Hallå», sade han och tittade sig omkring, »vad är det?»
»Jag önskar handla riktigt rätt, mr Jaggers och följa era råd; därför tyckte jag det var bäst att fråga. Är det något som hindrar, att jag tar avsked av någon, som jag känner här, innan jag reser?»
»Nej», sade han och såg ut som han inte förstod mig.
»Jag menar icke endast i byn utan i staden?»
»Nej», sade han, »det är intet som hindrar.»
Jag tackade honom och sprang hem igen, och där fann jag att Joe redan stängt stora dörren och lämnat förmaket samt slagit sig ned framför elden i köket med händerna på knäna, uppmärksamt stirrande på de brinnande kolen. Jag slog mig också ned framför elden och stirrade på kolen och ingenting yttrades på en lång stund.
Min syster satt i sin stoppade stol i sitt hörn, och Biddy satt vid sitt arbete framför elden, och Joe satt närmast Biddy och jag satt bredvid Joe i hörnet mitt emot min syster. Ju mer jag tittade in i glöden, ju svårare var det för mig att se på Joe; ju längre tystnaden varade, ju svårare tyckte jag det blev att tala.
Till slut sade jag.
»Joe, har du talat om det för Biddy?»
»Nej, Pip», svarade Joe och tittade fortfarande in i elden, och höll sig så hårt i knäna, som om han trodde, att de skulle gå sin väg. »Det får du göra själv, Pip.»
»Jag såge helst, att du gjorde det, Joe.»
»Nåja, Pip är en rik man», sade Joe, »och Gud välsigne honom.»
