i detsamma. Jag nämnde för mr Pumblechook, att jag önskade få mina kläder skickade hem till horom, och han var utom sig av förtjusning över, att jag ville hedra honom med ett dylikt förtroende. Jag nämnde mina skäl för att söka undvika uppmärksamhet i byn, och han höjde dem till skyarna. Det fanns ingen annan än han själv, anförtrodde han mig som var värd mitt förtroende och — kort sagt, »fick han lov?»
Sedan frågade han mig ömt, om jag mindes våra barnsliga lekar och upptåg, och hur vi hade gått tillsammans för att göra mig till lagstadd lärling, och huru han, i korthet sagt, alltid hade varit min favorit och utvalde vän. Om jag hade druckit tio gånger så mycket vin, som jag hade, skulle jag ha vetat, att han aldrig stått i det förhållandet till mig, och skulle i mitt innersta ha förnekat det kraftigt. Men, hur det nu var, så kommer jag ihåg, att jag ändå kände mig övertygad om, att jag hade misskänt honom mycket, och att han var en känslig, skämtsam, godhjärtad och utmärkt människa.
Vi drucko ur allt vinet, och mr Pumblechook lovade högtidligt åter och åter igen att förmå Joseph att iakttaga försiktighet (jag vet inte varför) och att alltid stå mig till tjänst (jag vet inte i vad avseende). Han talade också om för mig för första gången i mitt liv, så att man måst erkänna, att han bevarat hemligheten underbart väl, att han alltid sagt om mig: »Den pojken är icke någon vanlig pojke, och sanna mina ord, hans öde kommer inte att bli något vanligt öde.» Han tillade med ett tårmilt leende, att det var märkligt att tänka på det nu, och jag instämde.
Slutligen kom jag ut i fria luften med en dimmig föreställning om, att det låg något ovanligt i solskenets
