rummet med det långa dukade bordet, stödjande sig på sin kryckkäpp. Rummet var upplyst på vanligt sätt, och vid ljudet av miss Pockets inträde stannade hon och vände sig om. Det var alldeles mitt emot den förmultnade bröllopstårtan.
»Gå icke, Sarah», sade hon. »Vad vill du, Pip?»
»Jag reser till London i morgon, miss Havisham, och jag trodde, att ni icke skulle bli förargad över, att jag ville taga farväl av er.»
Jag lade mina ord så försiktigt jag kunde.
»Det är en glad nyhet, Pip», sade hon och pekade på mig med kryckkäppen likt en god fé, som förvandlat mig till det jag var och nu ville ge mig den sista önskegåvan.
»Jag har haft en sådan tur, sedan jag såg eder sist, miss Havisham», mumlade jag, »och jag är så tacksam för det, miss Havisham.»
»Jo jo», sade hon och betraktade förtjust den handfallna avundsjuka Sarah. »Jag har träffat mr Jaggers. Jag är inte överraskad, Pip. Såå, att du reser i morgon?»
»Ja, miss Havisham.»
»Och du har blivit adopterad av en förmögen person?»
»Ja, miss Havisham.»
»Du vet inte vad den personen heter?»
»Nej, miss Havisham.»
»Och mr Jaggers är din förmyndare?»
»Ja, miss Havisham.»
Hon njöt av dessa frågor och svar med tydlig skadeglädje, så förtjust var hon över Sarah Pockets avundsjuka min.
»Ja», fortsatte hon, »du har en lovande bana framför
